En kväll i terminal 5 på Arlanda i våras. Slapp som en våt disktrasa satt jag tillbakalutad och pustade ut på en soffa vid gate 16A. Det var ännu nästan två timmar tills Nextjets sena flyg skulle ta mig till Kronoby. Jag dumstirrade ut i tomma intet, utmattad men ändå nöjd över ett lyckat projekt och över att få dra mitt strå till den finska exportstacken.
Jag filosoferade en stund över skillnaderna mellan det finska och det svenska. Det karga, enkla, rättframma, tystlåtna, enkla lösningarnas Finland mot det fina, sofistikerade, välputsade, genomtänkta Sverige. Jag kände också en tillfredsställelse över att få vara en del av den finlandssvenska minoriteten. Vi är folkslaget med ena foten i ett blomsterprytt masserande fot-spa fyllt av näringsrika salter och den andra foten invirad i en fot-trasa från vinterkriget och nedstucken i en gummistövel.
Runt mig i avgångshallen fanns tydligen både finländare och svenskar. Businessfolkets nationalitet är svår att identifiera ifall de inte öppnar munnen, men andra kan enkelt nationalitetsbestämmas utifrån klädstilen. Gemensamt för båda grupperna är ändå ansiktsuttrycken. Trötta, dumstirrande stenansikten med både ögon och mun halvöppna, som inte ser på eller talar med någon okänd i onödan. Blicken blir skärpt och munnen stängs endast när vi fingrar på våra telefoner eller justerar juvelerna i skrevet. Med jämna mellanrum tittar vi också ängsligt på klockan för att inte missa våra flyg.
Den här kvällen fanns det också en tredje grupp i avgångshallen. De passade inte in varken som finländare eller svenskar. Det var en grupp på sju män i medelåldern. De talade antagligen arabiska så jag förstod inte ett ord av vad de sade. Ändå fick jag reda på mera om dem än om nordborna som satt mitt emot mig med munnen halvöppen och stirrade ut i intet. Trots att de här männen inte verkade vara på fyllan, så såg de varandra intensivt i ögonen medan de argumenterade högljutt, bytte från det ena till det andra ögonblicket från högljutt skratt till irriterad agitation. Under hela debatten tog de varandra turvist i skjortkragen eller höll varandra om axlarna för att övertyga eller visa den andra sin uppskattning. Några gånger vred sig hela gänget i skratt och efter att skrattet hade avtagit snyftade en efter annan ”Allahu Akbar” samtidigt som de torkade glädjetårarna ur ögonvrårna. Nordbornas stenansikten som satt i närheten blev ännu mer anonyma och förstenade.
Plötsligt dök en av dem ner på knä mellan sofforna med huvudet svängt mot Mecka och pannan tryckt mot den smutsiga heltäckningsmattan, medan de andra fortsatte debatten med oförminskad intensitet. När bönestunden var över för hans del steg han upp och fortsatte debatten där han slutade, varefter följande person äntrade Arlandas bönematta. Bönestunden för dem verkade för dem lika naturlig och nödvändig som mitt eget behov av att kolla min e-post och facebooknyheter på telefonen varje kvart.
– Passengers flying with Iranian airlaines flight to Teheran, please proceed to gate seventeen.
Uppropet förorsakade inga som helst ändrade aktiviteter i gruppen. Debatten, skratten och artikulerandet fortsatte med oförminskad styrka. Den av sällskapet som nu var knästående, med händerna uppsträckta och med ansiktet i riktat mot ventilationsgallret i taket, reagerade givetvis inte heller på uppropet, utan fortsatte ostört sin bönestund till slut. Inte heller efter nästa påminnande upprop tycktes de fästa någon större uppmärksamhet på att deras gate faktiskt snart kommer att stängas. Jag fick lite panik och övervägde en stund ifall jag som ansvarstagande nordbo borde gå och påminna dem om att de faktiskt borde ställa sig i kö nu till gate seventeen, det är ju trots allt endast femtio personer som ännu väntar i kön till gaten. Jag bestämde mig till slut för att låta bli, och iklädde mig den mest anonyma stenansiktesblicken jag kunde uppbringa, samtidigt som jag ännu en gång bläddrade genom mina facebookvänners statusuppdateringar över nya gymrekord och vackra bilder på solnedgångar i havet.
Först efter att gatepersonalen för fjärde gången meddelade ”Please proceed immediately to gate seventeen, gate is closing” samlade de ihop sina väskor och släntrade iväg långsamt till gaten, hela tiden diskuterande och skrattande.
Jag var genomsvettig när gaten till slut stängde och oroshärdarna i avgångshallen äntligen hade gått ombord på flyget mot Teheran. Iranier tycks inte alls bry sig om nordisk uppförandekod. De ser varandra i ögonen när de diskuterar, de rör vid varandra, deras tonläge och röststyrka varierar från en mening till annan. De tycks skratta och vara upprörda på samma gång. Tidtabeller är för dem ett okänt begrepp och att stå stilla i en kö och vänta klarar de inte av. Dessutom praktiserar de spontan och synlig religionsutövning hur som helst och när som helst i det offentliga rummet, som om det vore en helt naturlig och nödvändig del av deras liv.
Den kvällen på Arlanda träffade mig som ett slag i ansiktet, och fick mig än en gång att inse hur förbaskat inåtvända, korrekta och anonyma vi är. Vi skulle må så bra av att umgås mera med människor från andra kulturer, speciellt vi finländare.
Henrik Lillqvist 