Ibland slår det mig vilket under det är att jag lever och ännu har alla lemmar i behåll. Den insikten har inte uppenbarats mig genom någon djupmeditation, någon livskris eller andlig uppenbarelse. Nej, faktumet slog mig häromdagen när jag gick runt bland maskinparken på mitt barndoms hemman och betraktade de gamla helvetesmaskiner som vi använde regelbundet under min barndom. De flesta av dem har den nuvarande hemmansägaren parkerat i prydliga rader i busksnåren, som minnen från en tid då man inte ännu kunde stava till ordet arbetssäkerhet, och där begreppet barnarbete inte fanns. Då fanns bara arbete, och den som kunde arbeta gjorde just det, oberoende av ifall man var nio eller nittionio år gammal.
Där fanns potatissättaren, med den runda, tårtbitsformade snurran, som jag plockat otaliga kilogram setipäärona i under vårarna utan att en enda gång stuckit fingrarna för långt ner och fått dem avskurna av den vassa plåtkanten i snurrans nedre kant.
Där fanns flishacken, som smeden i Sundby och min pappa byggde under en vinter. Den var tillverkad av en gammal sexcylindrig Scania lastbilsmotor, av flera hundra kilo u-balkar, rör och plåtar, och av ett kombinerat svänghjul/fräskutter av stål med en diameter på ca en meter. När motorn gick på fullvarv och man släppte en sextumsstock in i maskinen, kämpade motorn i tio sekunder som en 60-tals Ekmansbuss uppför Strengbergsbacken, och sen var stocken förvandlad till en flishög. Här gällde det att hålla händerna på betryggande avstånd, annars hade jag också förvandlats till en flishög.
Där fanns även vedklyvaren. Den var ingen vanlig hydraulisk klapikone med säkerhetsgrepp för att undvika att användaren får fingrarna i kläm. Nej, den bestod av ett massivt betongsvänghjul som drevs från traktorns kraftuttag. Hjulet snurrade runt en axel i vars bägge ändar fanns klyvyxor som roterade med en hastighet av ca 1 varv / sekund. Vedklabbarna klövs genom att sticka in ändan på klabben mot anhållet så fort som yxan hade svischat förbi. Ifall man hade hunnit skjuta in klabben i rätt läge innan yxan svishade förbi 0,8 sekunder senare, klövs klabben mitt itu med en smäll. Lyckades man hålla händerna ur vägen för yxan så var det bara vedklabben som klövs. En snabb, effektiv och fullständigt livsfarlig vedklyvare.
Säkerhetsskolning för handhavandet av maskinerna bestod vanligtvis av pappas förmaning att ”skåd ett så du halder händre ur veiji”. Skolningen var ganska lätt att ta till sig. Det var ju ganska uppenbart vad som hände ifall man inte följde uppmaningen.
Men visst är det tryggt att mina barn har skyddsnät runt studsmattan så att de inte skadar sig.
Henrik Lillqvist 